I boken ” Resa i faraonernas rike” av den danske författaren Arne Falk-Rönne citerar han den tidigare nämnde Mohammad al Makrizi (1364-1442) som var en arabisk historiker vilken under 1400-talet undersökte Cheops-pyramiden.

Han berättar om en papyrusrulle som hittades och tolkades av en koptisk munk på Kejsare Diocletianus’ tid.(år 300 e.kr). Enligt detta dokument skulle det ha varit den Egyptiska kungen Surid som lät bygga den stora pyramiden. Det skedde då Lyran befann sig i Kräftans tecken före den stora översvämningens tid,[1] ”därför att en stor flodvåg och därefter en brand skulle utgå från stjärnbilden Lejonet och förbränna världen”. Enligt arabisk tideräkning inträffade den här händelsen ”två gånger 36000 hagre före hegira”, vilket motsvarar en tidpunkt för ca 73000 år sedan. ”Men denne Surid” skriver al Makrizi, ”var son till Sahluk, som var av en gudasläkt och kände till nu glömda vetenskaper, som han önskade bevara åt eftervärlden. På de vises sten upptecknades alla de hemliga vetenskaperna och dessutom all den kunskap de gamle ägde i aritmetik och geometri, förståeliga för vem som helst som känner språket och dess skrift.

Och när en sten huggits färdig lade de lärde ett blad på den och gav den en knuff och strax rörde sig stenen 600 alnar, och så fortsatte man tills stenen nådde pyramiden”.[2]

Så långt Makrizi. Men det bör tilläggas att när han talar om de lärde som lade blad på stenen är det troligt att han där avser de särskilda specialister som anlitades i bygget och som gav stenarna deras slutgiltiga form. För att kunna frakta stenblocken på Nilen byggde man först enligt min teori, stenramper från stenbrottet ned till floden. Vid pyramiderna byggde man så en ny ramp upp från Nilen till pyramiderna. På dessa ramper lade man uppblött papyrus och drog sedan stenarna eventuellt på en kälke. Att lägga papyrus direkt på sanden skulle inte fungera. Papyrusen skulle omedelbart torka och stenen gräva ner sig i den mjuka sanden.

Man måste enligt uppgiften i ”De vises sten” ha lagt blad på stenen, d.v.s. på stenrampen för att sedan dra sten-blocken på denna. Då bottenplattan till pyramiden lagts färdig fortsatte man med nästa lager och använde där samma teknik vid förflyttningen av stenblocken. Man lade således papyrusmassa som glidlager på bottenplattan och så fortsatte man lager efter lager. Uppfartsrampen ökades med en stenhöjd för varje lager. Under byggets fortskridande kunde man skapa de håligheter och gångar som finns och för varje stenlager sikta in polstjärnan och andra himlakroppar så att gångarna fick exakt rätt riktning.

Papyrus är som jag senare återkommer till ett halvgräs – c:a tre meter högt och som under forntiden växte vilt längs Nilen. I märgen på papyrusstjälkarna finns ett naturligt klisterämne. Fick man måhända av det tillplattade gelélagret en restprodukt som kunde vidareutvecklas till papyrusrullar, vilka användes att skriva på? Ett par mil norr om pyramiderna vid Nilens utlopp i Medelhavet ligger Alexandria som länge hade världens största bibliotek och där stora mängder (400 000) papyrusrullar förvarades.

Och slutligen. Kanske var det så att man forslade stenblocken på ett lager av papyrusmassa i något som liknade en låg, flatbottnad och rak rodelbana. I en nedförsbacke gick det möjligen att stöta iväg stenen en lång sträcka – kanske de 600 alnar med ett slag, som De Vises Sten talar om!

(En aln = 52 cm)

 

Om Mohammad al Makrizi

Han omtalas som ”arabisk historiker” som levde mellan åren 1364 och 1442. Han bodde större delen av sitt liv i Kairo där han också fick sin utbildning. Han företog dock också pilgrimsfärder i och utanför Egypten, varav en tillsammans med hela familjen. Han hade en för våra förhållanden brokig bana under sin aktiva tid. Under några år var han statsanställd som inspektör för marknaderna i Kairo. Därefter fortsatte han som författare och föreläsare.

Makrizi verkade också under en tid som predikant och ordförande i Moskén ul Hakin. År 1408 reste Makrizi till Damaskus för att bli inspektör för Qalanisryya och samtidigt där verka som föreläsare. De flesta av hans litterära verk handlar om Egypten varav den mest kända hade titeln Mawáin wa al ítibar, som även översattes till franska av U Boriant och utgjorde en topografisk och historisk beskrivning av Egypten.

Han startade också det storstilade bokprojektet Cycklopedic Egyptic – en Egyptisk biografi som avsågs omfatta 80 volymer i alfabetisk ordning. Men han tvingades tydligen uppge projektet efter det sextonde bandet. Kvar finns dock tre volymer i Leiden och en i Paris.[3] Det hette om al Makrizi ”att hans lärdom var stor och att hans observationer var korrekta.”.[4]

 

De vises sten

Begreppet ”De vises sten” som Makrizi här ovan hänvisar till leder i förstone tankarna till en viss konkret sten likartad till exempel den berömda Rosetta-stenen som hittades i Egypten. Men det finns ingenting i mina källor som visar att det skulle vara fallet.

I själva verket har uttrycket ”de vises sten” från ” tidernas gryning” kommit att bli ett samlingsbegrepp. För att förstå Makrizi när han talar om ”De vises sten” vill jag hänvisa till att det enligt Falk-Rönne hade gjorts en rad mätningar med C14-metoden. Den visade att Cheopspyramiden skulle ha byggts långt tidigare än vad som senare angivits. En viss uppfattning om den tidpunkten ges av Makrizi i citatet ovan där han skriver att det var den egyptiske kungen Surid som lät bygga Cheopspyramiden ”före den stora översvämningens tid.” Denne Surid var enligt Makrizi av gudasläkt och kände till glömda vetenskaper som bevarades för eftervärlden genom att sammanföras till det som kom att benämnas ”De vises sten”.

 

[1] Måhända avses därmed den bibliska syndafloden.

[2] Arne Falk-Rönne 1979

[3] Al Makrizi Wikipedia the free encyklopedia

[4]Encycklolpaedia Britannica